|
Om jag fick ge dig en gåva i livet,
skulle jag ge dig förmågan
att kunna se dig själv genom mina ögon.
Så skulle du själv kunna se
hur specielt du är och
hur mycket du betyder för mig!
Som stjärnan har sin plats på himlen..
Som rosen har sin plats på jorden..
Som droppen har sin plats i havet..
Så kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta!
Tag mig, håll mig, smek mig sakta
Famna mig varligt en liten stund
Gråt ett grand för så trista fakta
Se mig med ömhet sova en blund.
Till hemmet och dig
mina tankar går
en hälsning jag sänder
kram du får.
Är glad att jag fann en kvinna som du
Mitt liv är ännu värdefullare nu
Tillsammans med dig mår jag så bra
En vän som du skulle alla ha
I glädje och sorg finns du där för mig
Känns så bra att jag lärde känna dig
Vi har så mycket roliga minnen
Som verkligen värmer våra sinnen.
Jag har dig,
Och du har mig,
Vi har varandra,
Något ingen kan klandra.
Ibland behöver man en kram
och någon som säger att
allt kommer bli bra.
Jag bad Gud om en blomma,
och Han gav mej en trädgård.
Jag bad Gud om en sjö,
och Han gav mej ett hav.
Jag bad Gud om en kvinna
och han visade mej dej..!
Och jag stryker
från pannan min
sömn i en värld som
har vaknat just nu
Och hur vintrarna var
har jag glömt
i en sommar som aldrig
tar slut.
När morgonens sol
genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag --
då sträcker jag full
av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag --
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!
Karin Boye (1900 - 1941)
Du finns i mina tankar
dag som natt.
Du har fyllt mitt liv
med många fina minnen.
Du finns i mitt hjärta.
Tack min kamrat för din vänskap.
|
|
Mycket kan bli sagt fast
tystnad rå,
när livslång dag har svetsat
människor samman
och när hjärtat lärt sig lyssna
och förstå,
att hjälpsam hand som räcks
och blick med ömsint ljus,
kan vara tolk för det,
som är för stort att givas namn
och ord.
Idag så är det kvinnodagen
Själv så har jag ont i magen
men imorron åter vardag
då en vanlig härlig karldag
Att våga gråta
Att våga le
Att visa värme
Att våga ge
lite av sin inre själ.
Omtanke, ömhet,
att vilja någon annan väl.
Kärlek, hoppet
att med min tanke göra
någon glad,
är för mig livet.
Då lever jag
Allt blir som doften efter
vårregn en solig dag.
Jag tror knappt,
att jag fattat det än
jag har funnit en kvinna,
som är min själs värdinna.
Därför vill jag att du
skall veta det nu
Du är min kvinna,
allra käraste du!
Dagen sig sänker,
nattlig blir rymden
Snart blott de eviga
stjärnor jag ser
Men jag ej klagar
flyende dagen
Ej mig förfäras
stundande natten
Ty av den kärlek
som går genom världen
Föll och en strimma
in i min själ.
Det blåser ibland i det
liv som är vårt,
när kraven är många
och tempot känns hårt.
Då är det viktig att
ha en kvinna
som använder orden
till annat än tjat.
Det är inga överord
att du är bäst på våran jord.
Du är inte här, men jag
kysser din kind
En kyss som jag sänder
med smekande vind
Öppna ett fönster,
ställ det på glänt
Den vind som Du känner
är kyssen jag sänt.
Jag ville vi kunde mötas, du och jag,
i glans av solsken och röda rosor en sommardag!
Till jordens ära skulle vi sjunga en hög sång
om allt som i varandet växer och sist dör en gång.
Den sången skulle vi lära, du och jag,
av livet, när självt det sig formar med kraft, med lag,
och kallar allt format till hård, sträv strid,
och till lön för stridandet bjuder bortdöendets frid.
All marken som rör sig och myllrar av livslångt kiv,
och bin som surra och blad som svälla av liv, av liv,
de skola sjunga i takt med oss och sjunga som vi,
och sjunga med oss det levandes visa, hög, fri.
I sången skulle vi leva stort, glatt,
förutan hopp och förutan fruktan för död och natt,
med fröjd skulle vi tråda en lätt dans
vid spel av himmelens vindar i röd aftonglans.
Och sedan, sedan falla vi tätt till jorden ned,
som gräs när höstens frost går härjande vred,
och över oss skulle livet sjunga en hög sång,
men vi skulle evigt glömma att vi levt en gång.
av Dan Andersson (1888 - 1920)
|
