|
|
Ack, huru
litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får
Aldrig en suck,
aldrig en klagan
Alltid förnöjd på jorden Du gått
Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat,
så nöjd gick Du bort
Allt vad Du lidit
vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Vi ville så gärna
behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden
nu fullbordad var
Allt är
givet
människan som lån
Att dö kan
inte vara farligt,
när livet bjudit på
en hårdhänt strid.
Att somna in, att bäras
bort helt varligt,
kan inte vara mer än
stilla frid.
Begråt ej mig, nu är jag
lycklig vorden.
Min boja bruten och
min ande fri.
Jag lämnar Er jag älskat
mest på jorden,
för att hos Gud än
lyckligare bli.
Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd
Bortom
tidens dunkla vågor
Fläkta fridens vindar stilla
Där är svar på alla frågor
Inga tvivel där förvilla.
Ett strävsamt liv har slocknat ut,
en flitig hand har domnat.
Din långa arbetsdag är slut,
ditt trötta huvud somnat.
Den bästa av
fäder vi fick,
men du släppte taget och gick.
Till himlen upp du for,
kvar på jorden är vi dina barn och vår mor.
Såren efter saknaden som nu våra hjärtan bär
kommer alltid att sitta där.
Allt du gett oss här i livet
är mycket mer än någon tagit förgivet.
Vi älskar och saknar dig.
Den som tror på sonen han
har evigt liv.
Denna dag är till ända,
vår sömn har flytt och
vår dröm
är förbi
och det är inte längre gryning
och skulle våra händer mötas på nytt i
en dröm, skall vi bygga
ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
skall samla stoft och skum
till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar.
Det brister en sträng här nere,
där uppe den stämmes klar.
Genom tidlösa åldrar,
klingar den underbart.
Till mamma
Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta,
för alla utav oss du gjorde ditt allt.
Du deltog med oss i vår glädje och smärta
Tack kära mamma, tack för allt.
Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas
Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner.
Det finns ingen ros så vacker
som minnena av dig.
Det kom en stilla vind
och smekte ömt din trötta kind.
Liksom ett ljus som blåstes ut,
din levnadsdag har nått sitt slut.
Det minst sagda är det
djupast kända
Därför vare nu vårt tack
det enda
Ditt hem som Du älskat
där blommor har spirat
det lämnar Du nu för en
skönare värld
Din kind ej mer
jag smeka kan
ej trycka Dina händer
Du kommit till ett
annat land
där inget ont Dig händer.
Din levnadsdag är slut,
Din jordevandring ändad
Du här har kämpat ut
och dina kära lämnat
Nu vilar Du i ro och frid
Hos Jesus Krist till evig tid
Din verksamma dag
har nått sitt slut.
Din ordnande hand har domnat
Aftonen kom, Du kämpat ut
I frid Du stilla har somnat.
Ditt goda hjärta och glada lynne,
hos oss skall leva i tacksamt minne.
Ditt varma hjärta slutat slå
Du alltför tidigt fick från oss gå
Tack för den kärlek Du oss givit har
Ditt vackra ljusa minne lever kvar
Djupt genom själen klingar,
stundom en himmelsk ton.
Ger åt min längtan vingar,
för mig till nådens tron.
Djupt i hjärtat svider såren
Läk dem, Du som allt förmår
Torka bort den bittra tåren
Himlens Herre, Fader vår
Du borde ha vunnit,
men döden var starkast
- nu friden du funnit.
Du visat dig glad
inför vänner och kära,
vi glömmer dig alrdig,
du stod oss så nära.
Du friden har funnit från
sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten
Du går ifrån oss
men är ej borta
I våra tankar
Du lever kvar
Du led i tysthet
men slut är striden
Nu famnas Du av den
djupa friden,
där ingen klagar
och ingen gråter
Vårt hopp är,
att vi träffas åter
Du somnade stilla
när färden var slut
Från allt vad Du
lidit
Du nu vilar ut
Du var så trött
Din bleka kind
Nu smeks till ro
Av evighetens vind
Du är inte här,
men jag
kysser din kind
En kyss som jag sänder
med smekande vind
Öppna ett fönster,
ställ det på glänt
Den vind som Du känner
är kyssen jag sänt.
Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna tunga
och mötas åter en gång
Döden kommer
Livet går
Sakta vi vandra mot natten
Mörkret kommer
Ljuset går
men Morgonen föds under
natten
Ej sjukdom och oro
mer gör Dig illa
Skönt är att veta
Du lider ej mer
En flitig hand har domnat
Din arbetsdag har nått sitt slut
Och i Guds hand Du somnat
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står Ditt minne kvar
En gång blir allting stilla,
en gång får allting ro
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro.
En morgon utan synd
jag vakna får,
en morgon glad hos
frälsaren där hemma.
Får se förklarade
hans dyra sår
och höra ljudet av
hans kära stämma.
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen.
Frid viskar träden kring
hemmet du älskat.
Farväl bugar blommorna
du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna
som var morgon dig hälsat.
Tyst viskar vinden farväl.
Frid susar träden kring
stugan Du älskat.
Farväl bugar blommorna
Du vårdat så ömt.
Tack viskar fågeln,
som var morgon Dig hälsat.
Tyst sjunger vinden,
Vila i frid.
Frigjord Du målet för din längtan
funnit hemmet det eviga.
För den som sjukdom
blott är givet
är döden skönare
än livet
Förlustens hela storhet
jag ej har fattat än,
vet blott att jag har mistat
min allra bästa vän.
Då viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet.
Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans
Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.
Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.
Jag har bara gett mig av.
Gud för Dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för Dig
och i dunklet ser Du mig
Han bar Dig hem när höstens
vindar susa
när bladen fälls och ängen skövlad står.
Att vila ut i himlens nejder ljusa
dit höstens frost och vinterns natt ej når.
Hemma, hemma får vi
vila
efter slutad kamp
och strid.
Hemma, hemma hos vår
Fader
väntar oss en evig
frid.
Herre ditt kors låt för mitt
öga stå,
när genom dödens dal jag sist skall gå.
Skuggorna fly ifrån ljuset av Dig,
i liv och död o Jesus bliv hos mig.
Hjärtat stannat, ögon slutit
livets sista krafter trytit
Hur skönt att somna
när dagen är slut
hur skönt att vila
från lidandet ut
Hur skönt att stilla somna in,
när stunden slutligen är inne.
Att lämna allt med rofyllt sinne
i ljust och välbevarat minne.
Hur tomt det efter Dig har blivit
Det känns som solens
ljus för
oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer
I glada stunder
vi
fröjdades och log
Vi njöt av livets under
tills ödet hårt oss slog
När sorgen nu oss fann
vi hade ju varann
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet:
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet.
I höstvindars sus Du somnat stilla
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skön är vilan som graven ger
Gott att veta Du lider ej mer
I livet vi ej träffas mer
och trycka får Din hand.
Den sista hälsning vi kan ge
är kransen med ett band.
Snart kyrkans klockor mana oss,
att lämna Dig i frid.
Vi viskar alla tack för allt,
vi mötas om en tid.
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
precis som Du var
I världen är du bara någon,
för någon är du hela världen
Icke död fast livet flytt,
anden har blott boning bytt.
Ingen dag är så lång
att ej dess afton kommer
Inget farväl
inga medvetna ord
Så fort och tyst gick Du
bort från vår jord
Här går vi i rester ur Din
svunna värld
Bland tankar och minnen
som färgat Din härd
Allt som Du älskat
Oss bilder nu ger
Du talar och skrattar
Vi minns Dig och ser
Inte en dag utan längtan
Inte en tanke utan saknad
Vi minns den dagen som igår
Den dagen vi aldrig förstår.
Inte trodde jag vi Dig
skulle mista
Att ögon som strålat så
klart skulle brista
Jag sover gott, ej mer jag
Smärta känner
Tyst dödens ängel viskar
sov i frid.
Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.
(Psalm 607)
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
himlen allt förklarar
Klockorna ringa så sakta till ro
Nu har Du funnit ett ljusare bo
Aftonens stjärna lyser så blid
Vila i frid. Vila i frid
Kom då, o frid.
Dröj i mitt tjäll,
bliv bästa gästen min.
Ty dagen skrider.
det blir kväll
och natten bryter in.
Kom o Jesus bliv mig
när,
låt mig bliva där Du
är.
Till Far
Kära lilla Far
nu är Din strävan slut
All smärta den är borta
och Du får vila ut
För allt vi vill Dig tacka
för kärlek rik och rar
För omsorg och all möda
kära lilla Far.
Lika stilla som Du levat
Lika stilla gick Du bort
Lilla lutande rosenknopp,
vill du idag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått opp
och alla små blommor
dig sakna
Solen brände för hett igår.
I natt föll regnet i strömmar.
Aldrig mera solen förmår
att väcka dig
ur dina drömmar.
Livets dag till afton gått.
Hjärtat nu sin vila fått.
Livets slut kan ingen hindra
men vackra minnen kan sorgen lindra.
Livets timmar är korta
Slutets aning fjärran är
Att Du nu är borta
Det för oss ofattbart är
Ljus efter mörker, vilan så skön.
Ljuvt är att vila när
krafterna domna
Skönt i den eviga vilan
få somna
Våg, du som bär mig,
högt emot viddernas ljus.
Makt som begär mig tag
mig som ton i ditt sus.
Hjärtat som dignat somnar
till sist i den famn.
Evigt välsignat varit i
kärlek ditt namn.
Vårt hem är bortom
graven
i ljusets sköna
värld och livet
Vårt liv likt en aftonrodnad så
fort,
ack så fort brunnit ned.
Men jag vet om en underbar morgon,
vars sol aldrig mer skall gå ner.
Är det sant att Du är borta
Är det sant att Du är död
Du som ville oss det bästa
Du som var vårt kära stöd
|
|
Låt oss minnas de
soliga dagar
då sorg och smärta
fjärran var
Låt oss minnas de
glädjedagar
då vi tillsammans var
Med fyllda segel i solnedgången
min farkost glider till fjärran land
Där väntar viken, där tonar sången
där somnar vågen, vid vänlig strand.
Minnet lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och i vindens sus.
Minnen som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig
Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog
Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp
Minuter, timmar och dagar
blir till år
Men tomheten och saknaden
består.
Många blev åren
Du
vandrade här.
Så trogen så verksam i tiden.
Nu mättad av ålder förunnat Dig är
Få njuta av den eviga friden.
Mötas och skiljas
är livets gång
Skiljas och mötas
är hoppets sång
Nu ibland de helga släkten
vilka ren nått fridens hamn.
Skall och jag i vita dräkten
prisa Gud och Lammets namn.
Nu kallar klockorna
Nu når mig rösten
Nu bådas flyttning
till en annan värld.
Så kort var sommaren
så tidig hösten.
Låt mig stå reda för
sista färd.
Njut den ro Dig graven skänker
världen har Du sagt farväl
Vad den sedan om mig tänker
stör ej friden i Din själ.
Nåden kan rena,
nåden allena,
öppnar Guds famn.
När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar
När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.
När kallelsen ljöd,
vem kunde Dig hindra
på färden.
När våren sig kläder
i ljuvaste grönt,
vi tyst Dig i graven gömma.
Så hastigt Du från
oss rycktes bort.
Från livet till döden
är steget så kort.
O, djupa sorg -
att skiljas
från varann!
Det är en sorg,
som ej tår lindra kan.
O rymd, låt din klarhet
begjuta
Förvissningens ord
att livet aldrig skall sluta
i stoft och jord.
O saliga
tillflyktsort vid
Jesu hjärta,
där viker all oro
bort,
där läks all smärta
hemma
i himlen blir
allting väl.
Om livet skall ha
sin mening,
Om varför skall ha
sitt svar,
vi måst tro på Guds
ledning
hur underlig än den
var.
Om än världen rämnar,
Herrens nåd står kvar.
Trygg är den som lämnar
sig i hans förvar.
Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se och
dröjande förstå
Plötsligt var lyckan
förvandlad av ödet.
Allt blev så dystert,
så mörkt och kallt.
Borta är glädjen,
kärleken, stödet.
Ty Du var vår trygghet,
vår tröst, vårt allt.
På den andra sidan stranden
ska jag möta dig en gång,
ömt du räcker mig då handen-
luften fylls av fågelsång.
då ska vi tillsammans vandra,
aldrig, aldrig skiljas mer,
vi ska jämt få ha varandra
lyckan den emot oss ler.
Precis som vinden i träden.
alltid finnas där för att smeka min kind.
Alltid låta oss minnas dig som du var fri som en vind.
Ro vi unna Ditt hjärta
när Du vilar fri från smärta.
Salig när stunden kommer,
vara beredd att gå.
Salig att vara redo
att för Guds åsyn stå.
Sjung för mig den sköna sången,
jag skall vakna vid dess torn
i den gyllene soluppgången
inför Guds och lammets tron.
Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav.
Slumra gott Du kära
Har tack för allt
Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
ditt minne ljust och stort
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack
för allt
vi mötas om en tid.
Snart sol går ner för sista gång
För mig, och tystnad är min sång,
Men då hos Gud mig återstår
Ett evigt jubelår.
Solen har dalat,
dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat
Som doften av rosor
en sommardag
Det står lilla Mor
kring ditt minne
Och bilden av Dig
är en stjärna så klar
Som tändes och ler
i vårt sinne
Du lämnade livet,
vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
Du bor
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer
Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din
omsorg stor
ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt ditt minne
leva skall
under livets skiften
Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid.
Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem.
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
Stundom vi segla i lugnet så stilla.
Stundom vi segla för halv bidevind.
Och stundom när stormar hantera oss illa.
Då önskar vi alla i hamn få gå in.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.
som du lämnat kvar.
Så enkelt
Allt som händer,
är bara
att oljan
i lampan tar slut,
att ett blomblad faller
och att ett liv går ut
Så liten plats en människa
tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem.
Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem.
Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila
Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat.
Tack för allt gott
som Du oss givit
Din rena kärlek till oss envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever kvar
Tack för Din alltid så
hjälpsamma hand.
Så snar till hjälp,
så ofta den hann.
Tack för de tjänande
stegen Du gick.
Tack för all ömhet
vi såg i Din blick.
Du hade ett hjärta så
innerligt gott.
Vi tacka Dig vill
för allt vad vi fått.
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo
Ditt hjärta så nära.
Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar
av Karin Boye (1900 - 1941)
Tid som har flytt fås ej åter
Minnet är allt jag har kvar
Djupt i mitt hjärta det gråter
Och drömmer om flydda dar
Till hemmet Du längtat,
nu målet Du nått.
Till
himlen står min längtan
Dit går jag som en brud
I himlen är jag väntad
Av änglarna och Gud.
Till liv och odödlighet bjuden
Är människan av Gud genom döden
Två ögon slutna
Två händer knäppta
i stilla frid
Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest.
Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter år av glädje och strid
En blomma, en människa, en stjärna
har var sin bestämda tid.
Tåligt och god har Du levat din tid
Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid
Tänk Er inte honom som
någon
som givit sig av
Hans resa har bara börjat
Vi lever många liv
Och det på jorden är bara
ett
Tänk Er att han vilar från
sorger och tårar
På en plats fylld av värme
och trygghet
Där man inte räknar dagar
eller år
Tänk
Er hur han önskar
att ni visste
Att inget utom Er sorg
kan dö
Och tänk Er honom
levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting han älskat
kan någonsin gå
förlorat
Och han var oändligt
älskad!
Tänk när en gång är stillad
varje smärta, vart sår är läkt,
var längtan nått sin hamn
När varje tår avtorkas vid
Guds hjärta
Och varje snyftning tystnat i
hans famn
Vad du lidit ingen känner
ty Du själv Din börda bar
Du var glad bland Dina vänner
fast Du oftast plågad var
Vad le de åt i sin sista minut
Är det ett bud från vän till vän
Eller är det ett tack
för att allt är slut
Till den som tog lånet igen
Är det minnet av allt
vad de ägt och mist
Eller suset av himlarnas sång
Hav tröst - en liten tid -
Och till sist får Du veta
det själv en gång.
Vad tjänar det till att gråta
men sorgen känns så svår
Vårt tack, du käre …...
för alla dessa år.
Vad är att dö, det är att somna
Från lidandet i smärtans land
Det är att sakta ljuvligt domna
Likt en våg som rullar in mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro och vila
Var rädd om Dina kära
Du har dem inte jämt
Vår tid för sammanvaro
vi ej med Gud bestämt
Som ljusen sakta brinner
i sina stakar ner,
Så våra år försvinner
Du har dem inte me
Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort.
Vår ålders saga blev
så kort.
Varje människas liv
är en vävnad så rik
Och den ene den andres
ej ringaste lik
Den skall vävas till slut
den skall klippas en gång
Den skall bäras av oss
i evighet lång.
Vara samman, skiljas,
fara
det är så vårt öde
är bestämt
att bli
Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort.
Vår ålders saga blev
så kort.
Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne
Vi hann ej säga Dig farväl
ty döden kom så fort
Men nu vi säga Dig
vårt tack
vid evighetens port.
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå
Vi ville så gärna behålla
Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var.
Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt.
För kärlek och lycka,
vad vackert Du tänkt.
För allt vad Du gjort
för de dina.
Vi ödmjukt böjer vårt huvud
För allt utav livet vi fått
När aftonen slutligen nalkas
Vi minns de lyckliga stunderna blott
Vid sommarvindars
susning Du somnade stilla.
Nu sjukdom och oro ej
mer gör Dig illa.
Skön är vilan som
hembygden ger
Skönt är att veta Du lider ej mer.
Vida, vida min dröm mig för,
hän mot oändligheten.
Jordens oro ej mig mer stör,
all dess strid är förgäten.
Vila, vila Du kära i ro
Vänliga skuggor hölja ditt bo
Aftonens stjärna skimrar så blid
Älskade älskade, vila i frid
Vår ålders saga blev
så kort
Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan
bar
Ingen vet vad Du har
lidit
Nu Du vilan funnit
har
Ärlig och strävsam
var Din
vandring
Stilla och fridsamt
gick Du
bort.
|
